Föregående lista förtjänar ju ett antal motiveringar. Hur har han tänkt? Har han varit på alla de där platserna? Osv. Eftersom de lurkiga ställena är de intressantaste så börjar vi nere i bottenskiktet:
Där hittar vi Invarcargill. Oj vilket häftigt namn säger ni, varför ligger det så långt ner? Ja visst är namnet fint, men så mycket mer än så är det tyvärr inte. Staden är en riktig jävla håla. Ännu längre ner - och faktiskt geografiskt sett ännu sydligare - hittar vi Bluff. Denna plats är ungefär som att ha tagit det sämsta av storebror Invercargills industriområden och dumpat det på en bortglömd udde i det sydliga Nya Zeelands end-of-the-world-lika polartrakter. Dock är det just det extrema läget som räddar dessa två städer från att kamma hem de riktiga bottenplatserna på denna lista - geografiska extremer har ju faktiskt sin charm i sig. Ännu längre ner hittar vi ställen som Kumara, Te Kuiti, Dargaville, Foxton och Tokoroa. Utterligt ocharmiga hillbillytillhåll alla fem. Kaitaia däremot, är inte bara ocharmigt, det gränsar till farligt. Under min första halvtimme i staden såg jag mer gangsters än på hela NZ sammantaget. Arga gäng drev fram på gatorna. En man satt på en parkbänk och öppet putsade sin pistol. Är jag i Johannesburg, tänkte man. Ytterligare further down på listan (och nu är det riktigt jävla risiga ställen vi pratar om) ligger Ashburton. Jag vet inte vad jag säga om Ashburton. Varje gång jag kört igenom orten har den blivit fulare och fulare. Staden ser ut ungefär som ett koncentrationsläger. I stadens centrum finns en klockstapel med formgivning som passande nog påminner om ett tyskt vakttorn modell 1940. Men listans absoluta sistaplats kammas hem av Huntly. Huntly har på något sett alla dåliga sidor från de ovan nämnda städerna samlade hos sig. Det är fult, litet, fattigt, skabbigt, farligt, sorgligt och bortglömt. Som extra krydda har orten utsmyckats med ett stort kolkraftverk. Likt Mordors fästning, insvept i rökplymer och ondska, tornar dess mörka silhuett upp sig bakom staden. Inte ens Gollum hade vågat sig hit. Och det är nog för en sistaplats på den här listan.
Om vi tittar lite högre upp kan vi självklart hitta andra godbitar också. Till exempel det illaluktande Rotorua, långtradarchaffishaket Bulls, det avlägsna Hicks Bay, samt de två bortglömda platserna Clinton och Gore, som stoltserar med sin Presidential Highway orterna emellan. Men det för allmänheten kanske mest förbryllande så här långt ner på listan kanske ändå är placeringen av den stora semesterstaden Christchurch. Där var ju jag! Det var ju jättefint! Skanderar nog många av er hemma i stugorna. Men jag tycker inte det är så jävla fint. Trist och tråkigt är vad det är. Det enda roliga är kyrkan, men två saftiga jordbävningar tog som bekant kål på den med. Så nu finns inget av värde kvar. Bara en sextiondeplats på en blogg på andra sidan jordklotet.
I nästa sektion hittar vi ett gäng halvtrötta orter, varav några kan vara värda att nämnas vid namn. Det sjukt ensliga
Haast, som invaderats av blodtörstiga sandflies. Sömniga
Mosgiel, vars enda form av liv utgörs av ortens arrogante mynthandlare. Och
Westport, som lätt tar hem titeln västkustens tråkigaste stad.
Tolaga Bay ska ha cred för sin långa brygga och
Timaru för sin palmbefryntade standpromenad, men i övrigt finns mycket att önska här.
Om vi fortsätter att titta uppåt i listan ser det genast bättre ut.
Geraldine,
Fairle och
Methven är tre smågulliga städer i Canterburyregionen.
Hanmer Springs har sina heta källor att värma sig i, och
Te Anau ståtar med ett trevligt bergspanorama. De tre städerna med konstiga namn som börjar på
W kan också ha sina bra dagar. Vi hittar kanske inget stjärnskott i denna sektion av listan, men i krig och dimma är dessa platser helt ok.
Further up, och ännu lite bättre. Vi hittar utskällda
Hamilton, som är så mycket mer än bara Nya Zeelands Örebro, valstaden
Kaikorua med sin varma strand, azurblåa hav och dramatiska fjällbackdrop,
Greymouth, som trots regn åttahundra dagar om året sportar en outsinlig optimism,
New Plymouth, med sina Rio de Janeiroska klippor, samt guldgrävarstäderna
Lawrence,
Cromwell och
Alexandra i den vackra och skotskpräglade Otagoprovinsen. Vill även slå ett slag för
Jackson Bay, som kan vara den ensligaste orten i hela världen, och det är precis det som gör den så häftig.
I det näst högsta skiktet, och nu snackar vi trevliga ställen, hittar vi
Auckland, Nya Zeelands största stad. Jag måste säga att jag gillar den, trots att människorna är lite mer som folk är mest, istället för den där helylle standardnyzeeländaren i allmänhet. En snygg skyline, en fet bro, ett högt jävla torn och en vulkan-ö runt knuten ger höga poäng hos mig. Vi hittar också turistmeckat
Queenstown, vars omgivningar till och med skulle få Jaws i James Bond att tappa sin haka.
Portobello och
Port Chalmers, där snackar vi übergulliga mysstäder på charmig halvö, och
Akaroa får samma epitet på en annan halvö. Om man vill lära sig surfa ska man åka till
Raglan. Trots att jag egentligen inte gillar att hänga med så kallade
surferdudes är staden ett fantistiskt avslappnat och skönt ställe.
Nu då, toppskiktet. Om vi fortsätter på temat chill är
Karamea ordets rätta definition. Även
Nelson och
Wanaka inbjuder till soft häng av bästa sort.
Ranfurly, en liten joker kanske, överraskar storslaget med sina urgamla invånare som glatt berättar andravärldskrigsminnen och om när den första järnvägen kom till stan.
Tauranga och
Napier, fantastiska städer med strandpromenader av rang och art deco-hus av klass (jag är ju egentligen ingen art deco-kännare, men fint var det).
Oamaru, med sina pingviner, som är så jävla gemytligt att man nästan blir arg, har också landets ståtligaste bankentré och konstigaste konstnärer.
Oban, på den sydliga söder-om-söder-ön Stewart Island, ger avlägsenhet, charm och häftighet ett nytt ansikte. Och
Dunedin då, min hemstad under mitt år i landet, slutar på en femteplats. Sammantaget kan man alltså säga att Dunedin är sjukt bra, men inte bäst. Jag skulle kunna skriva hyllmeter om staden, men refererar istället till tidigare blogginlägg under året 2010 för vidare läsning. Och slutligen, Nya Zeelands bästa stad.
Wellington. Huvudstaden vid Cook Strait har alltså vunnit mitt hjärta. Skulle jag kunna bo här? Ja, absolut. Allt är liksom bra här. Det finns inget dåligt. Man ba vaknar på morgonen, tittar ut genom fönstret och skriker
jabba-dabba-dooo! För det är så man känner sig här. Och om en stad lyckas förmedla den känslan,
varje dag, ja då vinner den alla listor.
