torsdag, augusti 04, 2016

20 frågor




Vad heter du?
Hanna Sofia Sjöström.

Hur många år fyller du idag?
28 st år.

Var kommer du ifrån?
Västra Vallen i Västerbotten. Mellan Burträsk och Skellefteå. Riktiga Norrland alltså. Jag har inte så mycket till övers för "norrlänningar" från typ söder om Ume.

Var bor du nu då?
Stockholm. Fast jag gillar Uppsala mer.

Vart ska du flytta i framtiden?
Vet inte, Hudiksvall är ju fint.

Vad tycker du om mest?
Språk. Och grammatik. Och att färgkoda ord. Jag kan jättemånga ord.

Vad tycker du om mest?
Pärlplattor också.

Vad tycker du om mest?
Ja just det, Kristian är ju ganska snäll.

Vad är din bästa egenskap?
Presenter. Jag är awesome både på att ge presenter, få presenter, och slå in presenter. Jag har faktiskt jobbat med att slå in presenter.

Vilket är ditt favoritdjur?
Katter. Om man t.ex. är på väg till ett viktigt möte och det kommer en katt, då spelar det liksom ingen roll, man måste stanna och klappa den.

Vilken är din topp-3-lista på meteorologer i Sverige?
1. Chistoffer på Foreca
2. Nils på SVT
3. Kristian på SMHI

Nån chans att den listan kan ändras?
Tveksamt.

Har du någon hobby?
Jag skulle gärna börja samla på sedlar, men jag vågar liksom inte ta steget.

Favoritländer?
Albanien, Montenegro, Slovenien, Island, Nya Zeeland och Holland. Och USA, fast det är mest för att jag tycker amerikansk politik och historia är intressant.

Favoritserie?
The West Wing. Och de här Girls, New Girls, Gossip Girls och Gilmore Girls.

Du påminner faktiskt lite om hon Jess i New Girl.
Tack!

Någon favoritfilm?
Jag brukar bli rastlös när jag ser filmer, så vi brukar tyvärr få bryta mitt i.

Du verkar ändå vara en rolig person med glimten i ögat?
Ja, dom säger det!

tisdag, juli 28, 2015

Mycket nu

Jag har fått meddelanden om att vissa av er inte hinner ikapp mellan inläggen här. Ber om ursäkt för det. Det är ju inte meningen att ni läsare ska känna er spammade eller så. Tillslut så tappar man ju, i värsta fall, sina läsare om man skriver om ditten och datten alltför ofta.

Så jag ska försöka dra ner på frekvensen lite.


tisdag, september 30, 2014

Kränkt och ledsen

Det var fem år sedan vi såg Ägglikörs uttåg. Och nu är det dags igen.

Körsbär i likör och Trillingnöt har sett sina sista dagar.

Och jag är uppriven. Såklart.

Men inte av bytet i sig. Förändring behöver i all väsentlighet inte vara av ondo, som Carl Bildt skulle sagt.

Nej, det är särbehandlingen av de båda bortgallrade pralinerna som upprör. Alla vurmar för den här himla trillingnöten. DN har läsarundersökningar där endast nötopinionen mäts. Aftonbladets Britt Peruzzi ignorerar öppet körsbärets öde. Och Twitterflödet ska vi inte tala om. Lite för att undertecknad inte riktigt kan med Twitter.

Men. Det är inte ok att alla trillingnötter plockas ur asken under fanfarer och nordkoreanskt gråt för att sedan placeras på lit-de-parade utanför Maraboufabriken i Upplands Väsby, medan körsbären får ligga söndertrampade, plaskande i sin utspillda likör, hånade och bortglömda.

fredag, november 30, 2012

Den sista fågeln

Den sista fågeln jag tänker berätta om heter Arctic Tern. Jag tror det är samma sak som Silvertärna. Den har jag ingen bild på, för att den är så arg. Den är jättearg. I alla fall här. Den tror att man ska sno hans barn när man går omkring. Och så attackerar den ens huvud. Med sin vassa lilla näbb. Man måste hålla i en pinne när man promenerar ibland, för fågeln är lite dum och attackerar det som är högst. När man går i en grupp med människor attackerar den personen som är längst.

Det är ofta jag.

En till fågel

Här är en till fågel. Jag tog kort på honom också. Det är en Kustlabb, eller Arctic Skua. En väldigt elak fågel, som stjäl mat från andra fåglar. Det tycker vi inte om.




När jag läste om kustlabben kom jag in på Linnés gamla beskrivning av densamme. Han hade tydligen också observerat det tjyvaktiga beteendet. Men när man läser gamle Carls text uppstår mer frågor än man får svar på. Varför kallar han kustlabben för Elof? Har Carl druckit för mycket punsch? Tror han att han själv är en fågel? Och vem är Svartlasse?


"ELOF kallades här den svartaktiga fiskmåsen, som icke själv kan slå ned i sjön att fånga fisk, utan endast är skapad till  rövare bland fiskmåsarna. Man såg med nöje, hur denna kosacken förföljde de andra fiskmåsar, så snart de fått någon fisk, och vände ej igen att förfölja dem, förrän fiskmåsen måste spy ut den fisk han fiskat och redan inpackat. Jag har sett med  förundran på en fiskmåse, som jag flera år haft i akademiträdgården hemtamd, att om han fått aldrig så litet mat, och någon sedermera litet jagat efter honom, har han då strax utspytt det han bekommit. Denna egenskapen att lätt vomera har skaparen använt att uppehålla vår elofske familj; ty som fiskmåsarna ofta fiska mer än de böra, så hava de också väl råd, att giva skatt åt Svartlasse; men däremot har naturen likväl så lagat, att denna labben ej allt för mycket får öka sig, varföre han ock är den raraste av alla måsarna. Härtill kommer, att denna struntjagaren icke är mycket delikat; ty undertiden måste fiskmåsarna, då de ej hava något på torget, öppna bakporten, och kasta för honom skämder mat, vilken han ock håller till godo. Svartlasse är mycket vig, så att han alltid tager maten i luften, då han kastas åt honom av måsen. Han är ej eller blyg, ty då fiskarena ser honom och ropa Elof Elof, samt med utsträckt arm uppvisa för honom en liten fisk, kommer Elof flygandes åt båten och tager lyran, så snart fisken kastas. Elof håller sig alltid där, som mest vankar, och helst vistas vid fiskelekar, där dageligt bröllop med lek och dans hållas; varför ångermanlänningen ej gärna ser att han skjutes; ty han visar med sitt flygande varest strömmingen håller sig under vattnet."

tisdag, november 27, 2012

En fågel

För ett tag sen, när det fortfarande var ljust på Svalbard (för det är det inte längre) tog jag ett kort på en fågel. Jag tänkte, nu blir pappa stolt. Och titta så fint. Pappa berättade också var det var för nåt jag hade fångat på bild. Det var en Stormfågel. Så nu vet ni det.




Om man vill veta mer om stormfågeln rekommenderar jag Anton Martin, "Beskrifning på en Procellaria, som finns vid Norr-polen", 1759. Utsökt kvällsläsning.

söndag, oktober 14, 2012

Pressmeddelande

Det kan ju också vara av intresse att veta vilka av dessa platser, eller arkeologiska rester därav, som jag besökt. Eller, ni kanske inte bryr er överhuvudtaget, men jag kommer att skriva det i alla fall.

Jag har varit i Barentsburg, Pyramiden och Longyearbyen.
Jag har åkt båt utanför Grumantbyen och Advent City.
Jag har inte varit i Sveagruva, Ny-Ålesund, Hornsund eller Smeerenburg.

Nu vet ni det.

lördag, oktober 13, 2012

Karta över Svalbard (ghost town extension)

Det är ju rimligt att också publicera en karta med de övergivna orterna på. Så att man vet var de ligger också. Men de är skrivna med grå färg, för att göra det lite mer spöklikt. Spöken är ju gråa. Sen gjorde jag havet lite mörkare i paint. Då blir det extra läskigt.



fredag, oktober 12, 2012

Lista över övergivna orter på Svalbard


Pyramiden
Typ: Sovjetisk utopi
Max pop: 1000
Övergivet: 1998

Om du letar efter ryska spökstäder i Arktis är detta helt rätt plats för dig. Från att ha varit ett post-sovjetiskt mönstersamhälle där alla hade stora leenden på läpparna när de ihärdigt arbetade i kolgruvan, övergavs Pyramiden plötsligt 1998. Invånarna lovades att få komma tillbaka och hämta sina saker. Det fick de inte. De kom aldrig tillbaka. Idag står allt kvar som det lämnades. Stämningen i staden kan beskrivas som kuslig och fantastisk. "It's a freaky place", som vår lärare sa innan vi åkte dit på studiebesök.


Ett litet kollage från Pyramiden. Två av tre bilder föreställer mig själv. Lätt egoistiskt. Fotografen som skall ha cred för bilderna heter i alla fall Hanna Sjöström. Om man vill se fler bilder som Hanna har tagit i denna spökstad kan man klicka här.





Grumantbyen
Typ: Mystiskt gruvsamhälle
Max pop: ca 1100
Övergivet: 1961 eller 1965

En local berättade för mig att Grumantbyen en gång hade varit en storslagen plats. Över tusen raska gruvarbetare bodde i staden, där husen var byggda uppå varandra, uppstakade på pålar, i de underligaste av former. Vinden pinade och havet stormade mot de karga klipphällarna. Allt var som en italiensk sagostad vid Amalfikusten. Men, idag, återstår inte mycket av dess forma glans. Resterna av Grumantbyen är inget att hänga i julgranen. Och hur jag än letar, på museum, i bibliotek och arkiv, hittar jag inga bilder från 50-talet, då staden skall ha haft sin guldålder. De jag frågar om detta har antingen ingen aning, eller så tittar de bara ner i marken. Det känns lite mystiskt.

Antingen så ruvar svalbardborna på en djup hemlighet om Grumantbyen. Eller så var allt bara lögn från början.






















Grumantbyen idag. Så långt ifrån Amalfikusten man kan komma.





Advent City
Typ: Tidig norsk-engelsk gruvby
Max pop: ca 150
Övergivet: 1917

Advent City borde ju vara den ultimata platsen att titta på julkalendern. Tänk er stämningen här, när polarmörkret sänker sig och det lider mot jul. Nu är verkligheten inte lika rolig. Förutom att bara ruiner återstår av det presumtiva decembermyset har namnet inget med jul och jesus att göra. Det kommer från ett gammalt valfångstskepp back in the days som hette Adventure. Sen hörde någon fel, tände fyra ljus och ballade ur när han gav sig ut på namngivnings-crusade. Adventfjorden, Adventdalen och Adventälven är exempel på detta tokeri.

I Advent City fanns två gator och ett bageri. Roligare än så var det inte.


Roligare än så här var det inte.





Smeerenburg
Typ: Holländskt valkokarhäng
Max pop: inte mer än 400
Övergivet: runt 1660

Redan 1619 började holländarna bygga hus på Svalbards nordvästra spets. Den gode Willem Barents hade ju cruisat runt här några år tidigare, så han hade väl gett sina landsmän mersmak. Här fångade man valar som man kokade. Då fick man valolja. Det ville man ha.

Det intressanta med Smeerenburg är det här konstverket som finns bevarat. Cornelis de Man, den gamle räven, målade tavlan 1639, efter ett danskt original. Och det ser ju faktiskt ganska gemytligt ut. Även om verkligheten var kyla, misär och illaluktande valspäck, tog myten om gemytligheten ännu mer fart under århundradena. Snart påstods att Smeerenburg hade varit ett stort och blomstrande samhälle, där uppemot 18.000 människor arbetade och mådde bra. Här hade funnits gator, smedjor, affärer, kyrkor och bordeller, samt "finare inrättningar för hasardspel". En riktig scam med andra ord. Nutida arkeologiska undersökningar har visat på runt 15 hus samt max 400 trötta holländare.

Men varför gjorde Cornelis så här då? Varför försökte han lura oss att det var fint och trevligt? Det spårade ju ur totalt med åren, ryktet om Smeerenburg. Antagligen ville Noordsche Compagnie showa off för andra länder. De hyrde in en stackars målare som skulle få göra PR, precis som man gjorde det runt 1640, källkritikens guldålder. Han fick en dansk mytomantavla och en pensel. "Gör nåt bra av det här. Make it Dutch. Måla till lite fabriker och skepp, och gärna välklädda män med hundar" sa de.

"Jaha", sa Cornelis, och började måla.


"De traankokerij van de Amsterdamse kamer van de Noordse Compagnie op Smerenburg", som det så fint heter på gammal holländska. Av Cornelis de Man, 1639. Det danska originalet är från 1634. Jag har inte sett originalet, men det ser antagligen lika jävla übermysigt ut. Fatta att Arktis på 1600-talet inte. var. mysigt. Det var kallt, jävligt och eländigt. Punkt.



måndag, oktober 08, 2012

Karta över Svalbard

Det kan ju vara trevligt och lärorikt att få veta var platserna i föregående inlägg ligger. Därför kommer här en karta över Svalbard.

Om man vill kan man printa, klippa ut och sätta upp den på väggen. OBS, detta är inget krav!



torsdag, oktober 04, 2012

Lista över orter på Svalbard (alla fem)


Longyearbyen
Typ: Huvudstad
Invånare: 2040

Svalbards administrativa, politiska, juridiska, industriella, kulturella, ekonomiska och konstitutionella centrum. Enough said.


Longyearbyen från ovan. Jag bor till höger utanför bild. Eh.




Barentsburg
Typ: Ryskt gruvsamhälle
Invånare: 450

A piece of Russia, in Norway. Så heter det. Frusna gruvarbetare från mången sovjetiska delrepubliker trivas här i samförstånd och harmoni. Barentsburg sportar de flesta av ryska fördomar man kan tänka sig; smuts och svart rök, egen vodka, ett onödigt konsulat för den goda byråkratins skull, samt Leninstaty. En underbar liten plats alltså.


Barentsburg en vårmorgon.



Sveagruva
Typ: Norsk gruvby
Invånare: ca 225

Grundad av svenskarna. Köpt av norrmännen. En vanlig gruvort, där lagom mycket kol tas ut varje år. Lagom många människor bor här. Med svalbardska mått mätt är Sveagruva inget speciellt. Svalbards Örebro, med andra ord.

Raspigt vinterfoto av Sveagruva.



Ny-Ålesund
Typ: Vanlig ort
Invånare: ca 35

"The world's northernmost permanently inhabited settlement". Ungefär så brukar det låta. Och oj så coolt. Titta här. Sen att Ny-Ålesund i övrigt verkar vara ett ganska trist ställe överlag är ju en annan sak. Hit vill man ju åka ändå. Och husen, de är ju jättefärgglada.


Se så fint det är i Ålesund, det Nya Ålesund.



Hornsund
Typ: Polsk forskningsstation
Invånare: ca 10

Tio trötta polacker hänger här, på ett ställe som man kan fråga sig om det egentligen är en ort eller inte. Äh, jag tar med det ändå. Grattis Hornsund. Ni fick visa ert fina norrsken på min blogg.


Hemmakväll. Polskt fredagsmys i stora stugan i Hornsund.



På tal om bilder. Ingen av de ovanstående bilderna har jag tagit själv. 
De är bara googlade och stulna. Skäms.


onsdag, september 19, 2012

Ryssland till attack mot det sekulära Arktis

En liten uppdatering relaterad till föregående inlägg. Ryssland har skickat en präst till nordpolen. Biskop Iakov har tagit på sig sin finaste festdress, åkt jättelångt norrut och välsignat vårt klots nordligaste punkt.

Vad detta lilla korståg har för syfte vet jag inte. Kanske vill man ha hjälp från Gud. Kanske vill man få med sig ryska KD i sin arktiska strategi. Kanske vill man att isbjörnarna inte längre ska vara hedningar. Eller så vill biskopen helt enkelt se sig omkring lite.

Man vet inte riktigt.





torsdag, september 13, 2012

Det arktiska kriget

Förlåt min svulstiga rubrik. Det är inte krig här.

Men, det kanske kan bli.

Ett nytt kallt krig, och den här gången bokstavligen talat rätt kallt, kan stå för dörren. Ordväxlingarna om Arktis har hårdnat på senare år. Ryssarna är arga. Kineserna är sugna. Och skandinaverna markerar revir på det mest osvenska av sätt. Alla ska med.

Arktis kommer att bli hett.

Låt oss sammanfatta läget i denna "konflikt":

Det hela blev aktuellt när isarna började smälta mer och mer. Klimatförändringar osv, etc, mm. 2007 var ett lågvattenmärke i arktisk isutbredning, och 2012 ser nu ut att bli ett ännu fattigare år för isbjörnar och nordpolska långfärdsskridskoåkare. Med ett mindre istäcke finns mer resureser att hämta. Mer olja, mer gas. Mer vatten att transportera gods på. Större områden att exploatera, helt enkelt. Och den som kommer först, får äta hela kakan.

Ryssarna var först ut. 2007 drog de dit med en ubåt, cruisade fram under istäcket och pålade upp den ryska trikoloren på havsbotten. Lite kaxigt sådär. Lite fräckt. Lite 1400-tal.

Då kände danskarna att det brändes. De bjöd in till gästabud. På Grönland, senvåren 2008. Deltagarna bestod av någon sorts självutnämnd arktisk G5-skara. Ryssland var med, troligtvis för att bli tillrättavisade. Kanske blev utrikesminister Lavrov utskälld i nån skrubb på Ilulissats folkets hus. Kanske fick han hämta mat sist av alla på den stora buffén. I vilket fall skrevs ett fördrag under. Som kanske inte lagstadgar, men i alla fall antyder, att man inte ska sätta flaggor på botten av Arktis.

Sen 2011 började det hetta till igen. I slutet av maj gick Danmark så långt så att man annekterade själva Nordpolen. Djärvt, om jag får säga det själv.

Inte undra på att Ryssland blev arga. De hade ju varit där först, med flagga och allt. Danskjävlar, tänkte nog Putin och gänget när de började fila på en motoffensiv. Man skulle ju kunna tänka sig att nu, nu smäller det. Nu kommer Chrusjtjov vakna ur sin grav och släppa atombomber över hela nordkalotten. Men det blev en lite beskedligare reaktion. Ryssarna annonserade relativt sansat att de skulle "försvara sina intressen" genom att skicka båtar, samt snällt ansöka om att få utvidga sina gränser. Utrikesminister Lavrov kanske inte ville ta mat sist från buffen nästa gång Arktiska Rådet har möte.

Nu verkar Ryssland intresserade av någon form av arktisk oljepakt med kungariket Sverige-Norge. Häromdagen proklamerade ryska Lukoil att de hade för avsikt att ingå fyrmannaallians med två norska oljebolag samt skurkföretaget Lundin Petroleum. Vi får väl se om det blir ett lyckligt äktenskap för alla inblandade; de ryska oligarkerna, fiskarna i havet, och Carl Bildt, om han får för sig att förnya sin aktiedepå.

Norge själva gillar ju olja. Om de fick välja skulle de nog roffa åt sig allting själva direkt.

I alliansväg i övrigt är det tunnsått. Men USA har i alla fall flörtat lite med Sverige. Rätt billigt att dra upp Andrée dock. Den har vi hört förr.

EU har också sagt sitt. Såklart. De vill observera i Arktiska Rådet. Men EU är så tråkigt, så jag kommer inte att skriva något om dem här på min blogg. Men om man prompt vill läsa om EU kan man göra det här och här, samt ta del av deras något lama och intetsägande officiella ståndpunkt här.

Och sen har vi ju Kina. De vill ju jättegärna vara med. Lille Hu skulle göra allt som stod i hans makt för en plats i Arktiska Rådet. Men Norge fryser ut dem. Läget är ju lite ansträngt länderna emellan, sedan norska nobelkommitten gav en stor medalj till en liten kines. Istället har Kina börjat leta andra kompisar. Island till exempel, dem vill ju inga andra hänga med. "Ni har inga pengar, det har vi. Hos er blåser frisk polarluft, det gör det inte hos oss." Så då skickar vi ett stort jävla skepp för att visa upp oss. Men då kommer de snikna norrmännen och skuggar oss. Störtlöjligt.

Men det är svårt att veta vad kineserna har för planer. Alldeles här, nästan utanför mitt fönster i Longyearbyen, ska de tydligen bygga en antenn. En stor, mystisk antenn. Oklart vad den ska användas till. Det framgår inte riktigt. Men något fuffens är det.

Och det är inte bara Kina och Norge som är ute och seglar. Nästan alla verkar kasta loss nuförtiden för att visa musklerna. Ryssland och Kanada har under en tid pratat om att åka båt till varandra, och igår kom beskedet om en jungfruresa. Sverige och Danmark har de senaste veckorna varit ute tillsammans på böljan den blå. Och alldeles nyss gav sig en ny intressent in i leken, en liten joker, nämligen Sydkorea, som tydligen valde Norge som arkisk skepparkompis.

Ja, hur ska detta sluta. Man vet inte. Men om man vill veta mer ska man läsa den här rapporten. Den är ganska lång, men intressant.

Själv tror jag ju på Kina. De är alldeles för intresserade och envisa för att inte lyckas. Om tio år kommer ett gigantiskt porträtt av Mao pryda vår kära nordpol.

Kom ihåg var ni hörde det först.

söndag, september 02, 2012

Nybyen

Men jag bor inte i själva Longyearbyen. Nej, vi studenter är förpassade till the outskirts av staden. Till förorten Nybyen. Långt ifrån stadskärnans sus och dus. Långt ifrån glamouren, flärden och det myllrande gatulivet. Där står ett antal baracker som gruvarbetarna bodde i efter kriget.

Där bor jag.




Nybyen, sett från västra huvudleden.




Rysk stämning på väg ut till förorten.




När man kommer fram till barack nr 11, där jag bor, så är man lite trött.




Då är det skönt att gå in på sitt rum, titta ut genom fönstret, och beundra utsikten.